”Att bo i höghus har en dold kostnad”
Jag skulle inte vilja att mina barn växer upp i höghus, som de ser ut idag. Om vi ska fortsätta bygga bostäder på höjden, måste vi ompröva hur vi designar dem.
Debattören hänvisar till påvisade sociala effekter av boende i höghus.
Urbaniseringen ökar, bostäder är en bristvara och priserna för höga. Enligt prognoser behövs 250 000 nya bostäder till 2030, varav Stockholm ensam står för 140 000. Trycket på arkitekter och byggbolag att leverera lösningar ökar.
Arkitektkontor föreslår att bygga högre och mer attraktivt. Karlatornet i Göteborg bidrar med 611 lägenheter, och Älvstaden-projektet planerar 25 000 nya till 2050, främst i höghus. Men är att bygga på höjden den rätta lösningen?
Tendensen är tydlig i storstäder världen över. Städer tävlar om de högsta byggnaderna, medan arkitekter vill skapa landmärken. Problemet är att hastighet prioriteras framför eftertanke. Beställaren är ofta en investerare, långt ifrån livsmiljön som formas. Arkitekter saknar ibland kunskap eller vilja att argumentera för mer genomtänkt design.
En särskilt utsatt grupp är familjer, framför allt barn, som bor i höghus. Studier visar att ju högre upp ett barn bor, desto mindre sannolikt är det att det leker utomhus eller använder lekplatser. En dansk studie av Jeanne Morville fann att barn i höghus börjar leka utomhus senare än andra, och att användningen av utemiljöer minskar med våningshöjden.
Studier visar att ju högre upp ett barn bor, desto mindre sannolikt är det att det leker utomhus eller använder lekplatser.
Orsaken är att den visuella kopplingen till omgivningen försvinner och skapar en mental barriär. Barn ser inte människor röra sig, leka eller samlas. Distansen minskar spontan utelek och viljan att gå ut. Konsekvensen blir mindre fysisk aktivitet, mer social tillbakadragenhet och risk för utvecklingsproblem.
Med detta i åtanke: skulle du vilja uppfostra dina barn i ett höghus? Jag skulle inte det. Inte om vi inte hittar en bättre lösning.
För i slutändan bör god stadsplanering gynna invånarna. Men att bygga högt gynnar oftare staden mer än människorna som bor i den.
De psykologiska och sociala effekterna går längre. Robert Gifford, professor i psykologi och miljöstudier, visade att höghusmiljöer ofta leder till lägre trivsel, svagare sociala band och ökad rädsla för brott. De försvårar social interaktion, vilket gör familjer mer isolerade och stressade. Han kopplade även höghusboende till ökade nivåer av depression och självmord. Vertikal expansion må lindra bostadsbristen men sker på bekostnad av livskvalitet och gemenskap. Om höghus är här för att stanna måste vi ompröva designen. Studier föreslår barnvänliga lösningar: tillgängliga utemiljöer, gemensamma ytor som främjar social interaktion och starkare kopplingar till gatunivån. Om vi kopplar bort människor från marken måste vi skapa en vertikal gemenskap.
I Melbourne involveras barn i stadsplaneringsprocesser för att bostadsområden ska anpassas efter deras behov. Andra studier förespråkar bättre lägenhetsplanering, tryggare gemensamma utrymmen och lekplatser på lägre nivåer. Om arkitekter och stadsplanerare slutar se höghus som statusmarkörer och i stället som hem där liv ska levas, skulle våra stadssiluetter spegla en frisk befolkning – inte bara skarpa kanter.
Mohannad Khalaf är arkitekt.
