”Återupprätta arkitekturens mänskliga dimension!”

För cirka 70 år sedan började jag min yrkesbana som arkitekt. Jag har sett stilar komma och gå, tekniker utvecklas och samhällen förändras. Men en fråga har förföljt mig genom decennierna: Varför bygger vi fult?

Det är först nu jag kan formulera svaret. Det handlar inte om brist på kunskap, resurser eller teknik. Det handlar om brist på känsla, samarbete och respekt för människans inre behov.

Redan 1963, innan jag lämnade Chalmers tekniska högskola, skrev jag:

”Endast med hjälp av hela sin kapacitet skall politiker och andra fatta sina ställningstaganden, där minsta möjliga antal element med oförutsebara effekter får förekomma.”

Det gäller än idag. Vi har låtit tekniken ta över, låtit ekonomin dominera och glömt att skönhet är en mänsklig rättighet. Vi bygger för att fylla kvoter, inte för att beröra. Vi planerar med kalkylblad, inte med hjärta.

Men människan är inte bara en konsument av ytor – hon är en kännande, skapande varelse. Den som har tillgång till sitt känsloliv och har utövat konstnärlighet förstår vad som gör en miljö levande. Den som däremot har förlorat sitt känslocentrum ser världen som likgiltig – och bygger därefter.

Vi måste återupprätta arkitekturens mänskliga dimension. Det kräver:

• Att medborgaren får verkligt inflytande – inte bara genom val, utan genom engagemang.
• Att experter är öppna med sina grunder och lyhörda för människors behov.
• Att konstnärer och arkitekter får frihet att gestalta med inlevelse.
• Att vi vågar prioritera skönhet, variation och identitet – även när det kostar.

När individen ges rätt och möjlighet att påverka sin miljö, växer platser fram som är både funktionella och poetiska. Då uppstår den harmoni vi så ofta saknar.

Det är dags att återta arkitekturen som ett uttryck för människans själ – inte bara som ett svar på tekniska krav. Det är dags att bygga vackert igen.

Bengt Hellborg är arkitekt SAR/MSA.