”Är det rimligt att makt går före kunskap?”

I vårt samhälle definierar den starke den svage, och dagligen debatteras genus- och postkolonial problematik i media. Det kan yttra sig i att en betraktare i maktposition med generell kunskap tar sig rätten att definiera och skapa specifika normer, trots att det finns människor med ett inifrånperspektiv som har djupare erfarenhet och kunskap om samma sak. Makt går före kunskap och samhällsmål.

Samma princip är stark i vår interna arkitekturkultur. De flesta byggnadsarkitekter vill säkert motverka ojämlikhet och orättvisor, men när det kommer till de skilda arkitektkompetenserna råder en tydlig maktstruktur. Byggnadsarkitekter ser på inredningsarkitekturen utifrån:

“Det verkar vara kreativt, lukrativt, fritt, och enkelt. Det där fixar jag”, tycks de tänka.

I en undersökning 2018 utförd av Sveriges Arkitekter Västra Götaland i Göteborg svarar arkitektkontoren att de inte behöver inredningsarkitekter eftersom de kan utföra de tjänsterna själva. Att inredningsarkitekter har specifik kunskap och erfarenhet efter många års utbildning och praktiskt arbete bekymrar dem inte.

“Det är ju samma ämnen som vi studerar”, brukar det låta.

Eftersom byggbranschen och byggprocessen fungerar som den gör, kan byggnadsarkitekter göra anspråk på inredningsarkitekttjänster. Och det gör de. Allt fler offentliga interiörer idag ritas inte av inredningsarkitekter, och de som lär ut inredningsarkitektur på utbildningarna är till stor del byggnadsarkitekter. Det arkitekturpolitiska programmet ”Gestaltad livsmiljö” innehåller mycket som tydligt handlar om inredningsarkitektur. Men inredningsarkitekter nämns knappt, och efterfrågas inte heller på offentliga institutioner. Där sitter byggnadsarkitekter.

Komikern John Cleese har gjort en tänkvärd betraktelse: ”För att kunna inse att en är oduglig på något, saknas just den kunskap som krävs för att vara duglig.”

Jag tycker att det illustrerar problematiken: Självinsikten är grund.

När det kommer till inredningsarkitektur är det byggnadsarkitekterna som är normen. De definierar ämnet och tillämpningen. Det görs från ett betraktarperspektiv med en generell kunskapsnivå om området. Vi som har specifik kunskap och erfarenhet tillfrågas sällan.

Jag ser hur kvaliteten på våra offentliga interiörer blir just mer generell. Den tappar den detaljbearbetning och empatiska omsorg som varit kännetecknande för svensk inredningsarkitektur. I slutänden är det allmänheten som blir förlorare, när de tvingas leva med sina specifika behov, i närmiljöer gestaltade utifrån generella kunskaper.

Och vad driver byggnadsarkitekter att ta inredningsarkitektuppdrag? Samhällets bästa? Det där reglerar marknaden, säger somliga. Men brukarna har svårt att bedöma produkten. De kvaliteter som inredningsarkitektur bidrar med upplevs till stor del på en omedveten nivå och är inte mätbara.

Jag tycker att de olika arkitektkompetenserna ska verka över gränserna men det bör göras med en sund självinsikt. Vi bör arbeta tillsammans utifrån ett jämlikt perspektiv, sida vid sida.

Vår roll är inte att definiera världen åt andra. Vår roll är att vara frågande och empatiska. Då kan vi bidra till en värld där alla får vara med.