”Alla barn ska ha en plats i leklandskapet”

För en tid sen besökte jag en mellanstor stad i Sverige där jag under besöket fick ta del av en nybyggd lekplats i närområdet, präglad av trästockar, stenblock och löst naturmaterial. På kommunens hemsida beskriver man lekplatsen och hävdar att här är det bara fantasin som sätter gränser. Men räcker det?

Lekplatsen i fråga var tydligt inspirerad av lekotoper – ett begrepp som beskrivs av Boverket som ”en ny typ av leklandskap”. En metod att integrera lek med natur. Där beskrivs natur som okodade lekmiljöer – som inte styr barnen i hur de ska leka utan i stället ska stimulerar den fria leken. Platser där bara fantasin sätter gränser.

Det är fina lekmiljöer – med sin gröna och mjuka utformning smälter de in i omgivningen på ett behagligt sätt. En stark konstrast mot de färgstarka lekmiljöer man annars kan se. Jag förstår verkligen varför man som landskapsarkitekt ser lekotoper som ett vackert element – ett sömlöst sätt att integrera leken i landskapet. Lekotoper är ju vackra integrerade lekmiljöer där man dessutom kan fylla ytorna med ekosystemtjänster och på så sätt använda stadens begränsade ytor till fler nyttor! Ett fantastiskt tillägg till våra trånga stadsmiljöer.

Men jag vill berätta om ett barn – ett barn som inte är som andra barn. Det här barnet kan inte prata fast hen är i skolåldern. Barnet ser dig inte i ögonen och har inte förmågan att leka med andra barn. Barnet är manisk rädd för hundar och fastnar lätt i en och samma aktivitet. Det här barnet har svårt att leka. Hen har aldrig kunnat leka som andra barn – fantasilekar finns inte för det här barnet. Faktum är att hen inte förstår sin omgivning om den inte är tydlig, strukturerad och programmerad. När barnet kommer till en lekplats som den jag besökte vet inte hen hur den ska leka. Barnet förstår inte att den är på en lekplats och förstår inte vad hen förväntas göra där. Det blir ett stressmoment för det här barnet och besöket blir kortvarigt.

Det är viktigt att det i stadsrummet finns en plats för det här barnet. Då neurotypiska barn med lätthet kan leka i nästan vilken miljö som helst – har det här barnet mycket svårt att leka i alla situationer. Och som Boverket beskriver är just leken oerhört viktigt för ett barns utveckling. Och för barn som detta – med bristande sociala färdigheter och som ligger efter i sin allmänna utveckling – är lek helt essentiellt.

När lekmiljöer utformas behöver vi tänka på alla barn, de som stimuleras av fria lekmiljöer men också de som begränsas av det. Vi behöver tänka på att det finns barn som är små i sinnet men som i sina kroppar är stora. Vi behöver tänka på föräldrarna till dessa barn – hur en utevistelse inte är möjlig om en lekplats inte är inhägnad. Hur alla de fina lösa materialen för vissa barn innebär förtäring – och en konstant oro för föräldern att barnet ska äta något som är så vasst att det kommer riva upp magsäcken på sin färd ner i kroppen.

Det räcker inte att vi skapar lekplatser där bara fantasin sätter gränser – vi måste skapa lekplatser som är bättre än så. Lekplatser där alla barn kan utmanas till sina bästa förmågor. Vi behöver förstå att vad som kan tyckas verka vara en fattig lekmiljö för ett barn är en förutsättning för lek för ett annat. Framför allt behöver vi se över lekmiljöer i ett större kontext – för om en lekplats inte kan rymma alla delar som vi behöver måste vi se till att lekplatserna i en stad eller stadsdel kompletterar varandra. Precis som biotoper i naturen kan vi inte fastna i bara en. För att skapa ett hållbart samhälle och ett hållbart leklandskap måste det finnas fler lekotoper än en enda.

Carin Dahlberg är landskapsarkitekt LAR/MSA.