Sverige missar målet om ett rikt jordbrukslandskap

”Det är det gamla svenska landskapet som inspirerar mig. Därför blir jag bedrövad när jag ser hur det förändras, med kalhyggen och granplanteringar och inga kor som är ute och betar längre.”

Orden kommer från arkitekten Sven Nordqvist, hyllad tecknare och barnboksförfattare, intervjuad av nyhetsbyrån TT i samband med hans 70 årsdag.

Hans bedrövelse är i högsta grad aktuell. Antalet mjölkkor i Sverige har minskat med 14 procent de senaste tio åren och arealen bete och åker som brukas för mjölkproduktionen har minskat med 25 procent. Ännu mer dramatiskt har antalet mjölkbönder halverats. När verksamheten koncentreras till färre företag i södra delen av landet går den typiska mellanbygden och skogsbygden miste om sina naturvårdare, det vill säga kreaturen. De ogödslade naturbetena, som är Sveriges mest artrika miljöer och för de flesta själva sinnebilden av det öppna, svenska landskapet, är inte lönsamma. De växer igen eller planteras med skog.

En som också reagerat på utvecklingen är landskapsarkitekten Anna Henrikson. För tre år sedan vidareutbildade hon sig på lantbruksskola och skaffade sig en egen liten jordbruksfastighet utanför Motala i Östergötland. Parallellt med sin landskapsarkitektverksamhet i Linköping har hon kommit i kontakt med många bönder och deras verklighet.

– Jag känner en frustration över att jag varit så okunnig. Det är jättesvårt för jordbrukare att få lönsamhet i sina företag. Vi landskapsarkitekter sitter och gör konsekvensanalyser i alla möjliga sammanhang, men det här är något som verkligen påverkar landskapsbilden, säger Anna Henrikson.

För de insatta är det här ingen nyhet. På regeringens bord ligger en färsk rapport från Jordbruksverket som helt krasst konstaterar att Sverige inte når upp till miljökvalitetsmålet ”Ett rikt odlingslandskap”. Det konstateras i rapporten att utvecklingen är negativ och att det skulle behövas en rad åtgärder. Som att öka möjligheterna att bo och verka på landsbygden genom att säkerställa infrastruktur och samhällsservice. Och att få ut fler betesdjur på naturbetesmarker.

– För att behålla ett rikt odlingslandskap är vi beroende av konkurrenskraftiga företag. Och det är företag med betande djur vi behöver mest, säger Lisa Karlsson, utredare på Jordbruksverket.

Det här går till synes stick i stäv med rådande klimatdebatt där täta, biloberoende städer och bojkott av fisande och rapande kreatur är recept mot den globala uppvärmningen. Man behöver inte gå längre än till senaste utgåvan av livsmedelsföretaget ICA:s egen reklampublikation Buffé för att läsa hyllningsreportaget om familjen som efter 24 år i eget hus på landet flyttade till en hyresfemma i centrala Uppsala, började cykla, slutade äta kött och därmed minskade sitt koldioxidavtryck från 12,7 ton till 1,5.

David Pettersson ler lite snett när jag berättar om vad jag läst vid frukostbordet. Han är mjölkbonde i fjärde generationen på Kolstorps gård i Motala kommun. I lösdriftsladugården som i dagarna öppnar sina portar till grönbetet har han 170 mjölkkor som levererar upp till 10 000 liter mjölk om året var. Och med det följer naturligt nästan det dubbla antalet kalvar, kvigor och stutar som går på ogödslade naturbeten, det vill säga gräsmark som inte duger för att odla humankost på men som lämpar sig väl för kreatur på tillväxt.

– Det typiska är att de som vurmar mest för biologisk mångfald och ekologisk odling ofta är de som driver debatten om att inte äta kött. Den ekvationen går inte ihop, konstaterar David Pettersson.

Han är 33 år och har sett minst lika många gårdar runt sin egen lägga ner. På flera ställen syns konsekvenserna det talas om i Jordbruksverkets rapport. På ena sidan av en grusväg breder en av David Petterssons oändligt vackra beteshagar ut sig. Fem hektar perfekt betat gräs, tuvor, rösen, hundraåriga ekar med enorma, utbredda kronor, enbuskar, en gammal torpargrund och en porlande bäck. På andra sidan vägen finns skog med sly och granplantering där bara de tjockstammade men desperat uppåtsträvande ekarna vittnar om att det även där varit betesmark, för kanske 80 år sedan.

För förändringen av jordbrukslandskapet är egentligen ingen ny företeelse. Faktum är att den största förändringen redan har skett, i och med industrialiseringen av jordbruket efter andra världskriget. Redan när traktorerna ersatte dragdjuren minskade antalet mular som hävdade naturbetena och det småskaliga började ersättas av det mer storskaliga. Det mosaikliknande landskapet har ersatts av ett mer stormönstrat med skarpare kanter. Vi har gått från två miljoner hektar bete och slåtteräng år 1927 till 450 000 hektar idag, alltså en minskning ner till en fjärdedel. Åkermarken har på dessa 85 år minskat från 3,7 miljoner hektar till 2,6 miljoner hektar.

Den negativa utvecklingen har bromsats upp tack vare en jordbrukspolitik som gett direktstöd till gårdarna att hålla sin mark i skick. Landsbygdsprogrammet som sjösattes av den förra regeringen ger miljöersättning för att hålla kvaliteten på betesmark och slåtterängar och runt om i landet finns exempel på initiativ att restaurera ingevuxna beten. Men i slutänden är det ändå ideellt och lokalt engagemang som det hänger på.

David Pettersson på Kolstorp visar oss en fårhage med gigantiska ekar. Som nittonåring använde han alla sina besparingar till att köpa den igenvuxna betesmarken och har målmedvetet röjt och låtit både hästar och får återställa den. Sen sålde han den till sin bror, som liksom David Petterssons far och farbror också är med och driver Kolstorp. Bara ett stenkast därifrån har markägarna istället låtit det växa igen eller planterat skog. Det låter lite motsägelsefullt men David Pettersson föredrar ändå det senare.

– Då har man i alla fall gjort ett ställningstagande, att man inte tror på att kunna ha djur på markerna och därför planterar gran istället. Alternativet att bara låta det växa igen känns mer hopplöst, som att man gett upp och bara väntar på bättre tider, säger David Pettersson.

Det han önskar sig av politiken är just hopp. Att man slutar se det svenska jordbruket som miljöfarlig verksamhet och istället förstår dess värde. Han går igång och talar om hur även svensk konventionell mjölkproduktion ofta matchar ekologiskt från andra länder och att den definitivt överträffar när det gäller restriktiv antibiotikaanvändning. Och hur ekologisk odling är beroende av gödsel från nötkreaturen.

Vi rör oss långsamt genom hans beteshage för att hitta kvigorna och få med dem på bild. Majsolen har äntligen börjat värma. Anna Henrikson, landskapsarkitekten, konstaterar att vi befinner oss i det öppna landskap som så många vill ha och som forskningen visar får oss att må bra men som allt för många tar för givet.

– Det är som den vackraste stadspark. Det är bönderna och djuren som är de riktiga landskapsarkitekterna. Det är olyckligt att de kommit att räknas som miljöförstörare, säger hon.

På Jordbruksverket konstaterar utredaren Lisa Karlsson också att debatten är onyanserad. Klimatet är en global miljöproblematik och det rika odlingslandskapet en nationell och lokal. Hennes slutsats är att vi ska minska vår köttkonsumtion för klimatets skull men att vi ska äta kött som kommer från svenska naturbeten.

– Nötkreaturen har fått väldigt dåligt rykte vilket är tråkigt eftersom de behövs för den svenska betesmarken. Om man väljer bort att äta kött och mejeriprodukter väljer man också bort det öppna landskapet, säger hon.

I regeringens senaste budget försvann 38 miljoner för riktat djurstöd för nötkreatur. Men samtidigt, för ett par veckor sedan, fick Jordbruksverket i uppdrag att föreslå åtgärder för att Sverige bättre ska nå upp till miljömålet om ett rikt odlingslandskap. Lisa Karlsson och hennes kollegor har till i oktober på sig.

– Vi har förslag på åtgärder och har fler på lut från ett förarbete till landsbygdsprogrammet från 2012. Men i slutänden är det pengar som behövs, inte bara ett större smörgåsbord av möjliga åtgärder. Det handlar om prioriteringar, om vad man vill lägga miljöpengarna på, säger Lisa Karlsson.