Gå till innehållet

Samtal om arkitektur ger barn möjlighet att påverka vad som byggs

Dagens fokus på dialogprocesser gör att intresset för arkitekturpedagogik som demokratisk metod ökar. Arkitekturkonsulenten Mania Teimouri funderar på hur barn kan involveras i arbetet med att ta fram barnkonsekvensanalyser.

– Vi behöver bli bättre på att se när det är relevant att involvera barn och unga i planeringsprocessen. Och när vi involverar barnen måste vi vara tydliga med på vilket sätt de har möjlighet att påverka. På riktigt, säger Mania Teimouri, arkitekturkonsulent på Kultur i Väst.

Hon är en av landets tre arkitekturkonsulenter. Den allra första tjänsten inrättade Göteborgs stad under Arkitekturåret 2001. Den hamnade under kulturförvaltningen och arkitektur och form blev – precis som konst, dans, litteratur och musik – ett kulturområde riktat till barn och unga. Sedan ett antal år tillbaka har Mania Teimouri motsvarande uppdrag på Västra Götalandsregionen och hon arbetar tätt ihop med Göteborgs stads arkitekturkonsulenter Mie Svennberg och Lars Jonsson för att utveckla arkitekturpedagogiken.

Själva arbetssättet utgår från ett nätverk av yrkesverksamma arkitekter och formgivare. De engageras i olika arkitekturpedagogiska projekt på förskolor och skolor runt om i regionen.

– Arkitektur är en uttrycksform och i vårt sätt att jobba är upplevelse, eget skapande och lärande centralt. Men det hänger också ihop med inflytande och demokrati. Den som tittar sig omkring och börjar se samband vill också kunna påverka. Varför ser det ut så här? Om vi gör så här istället skulle det fungera bättre utifrån våra behov, säger Mania Teimouri.

Som nyutexaminerad arkitekt var arkitekturpedagogik inget självklart arbetsfält. Hennes examensarbete i början av 2000-talet handlade om något helt annat – ombyggnad och inredning av en restaurang i Göteborg. Men ganska snart fick hon erbjudande om att göra projekt ihop med barn på en förskola.

– Jag upptäckte att det är väldigt roligt att möta barn och prata med dem om vad arkitektur egentligen handlar om. Vad är arkitektur? Är det hus, rum, ute eller inne? Och varför? Varför bor vi, hur blir städer till? Arkitekturpedagogik gör det möjligt att föra konstruktiva diskussioner om vår byggda miljö, säger Mania Teimouri.

Ofta går de arkitekturpedagogiska projekten ut på att förbättra den fysiska miljön på skolor och förskolor utifrån barnens erfarenheter. Ett exempel är Rebus, Resan till en bättre skolmiljö, en metod som bygger på ett samarbete mellan barn, skolpersonal, ledning, fastighetsförvaltare och en arkitekturpedagog.

Under arbetets gång får barnen kunskap om arkitektur, form, planering och demokrati – och den processen är minst lika viktig som den fysiska förändringen av platsen.

– Arkitekturpedagogik knyter samman barnens egna erfarenheter och kunskap om barns behov med kunnande inom arkitektur och planering. Därför är det viktigt att det är professionella arkitekter som är arkitekturpedagoger.

Som arkitekturkonsulent har Mania Teimouri kontakt med anställda kultursamordnare i de olika kommunerna, som i sin tur har kontakt med kulturombud på skolor och förskolor. Att det finns en fungerande struktur har gjort att metodutvecklingen fått stort utrymme.

I boken Barns rätt till staden från 2010 finns många av de metoder som använts genom åren samlade.

– Och de fylls hela tiden på. Varje arkitekturpedagog kan hitta nya sätt att inventera en plats tillsammans med barnen genom att använda sina egna förutsättningar, intressen och kunskaper, säger Mania Teimouri.

Den västsvenska modellen har väckt stort intresse, både i nationella och internationella sammanhang. I utredningen om framtidens arkitekturpolitik, Gestaltad livsmiljö, lyfts den fram som en förebild.

Barnen på förskolan får berätta om sina upptäckter vid inventeringen och gestalta miljöer i olika material. Under tiden samtalar de om vilka detaljer som är viktigast och vad man ska kunna göra på platsen.

Barnen på förskolan får berätta om sina upptäckter vid inventeringen och gestalta miljöer i olika material. Under tiden samtalar de om vilka detaljer som är viktigast och vad man ska kunna göra på platsen. Foto: Anna Berencreutz

De senaste åren har rollen som arkitekturkonsulent förändrats. Uppdraget har fått en mer strategisk inriktning med större betoning på att arbeta främjande och initiera metodutveckling. Istället för att möta barn ute i projekt coachar Mania arkitekter och designers i nätverket; är med när när projekten planeras, fungerar som bollplank och erbjuder fortbildning.

Hon upplever att arkitektur- och designpedagogernas kunskaper och erfarenheter blir allt mer efterfrågade. Nu kommer förfrågningarna från många olika håll, inte bara från skolor och förskolor.

– Det har att göra med att det här med dialogprocesser blivit så stort. Vissa kan tycka att yrkesrollen blir tillplattad om man släpper in fler, men jag tycker tvärtom. Det är ett sätt att få fatt i förutsättningarna. Om vi menar allvar med att planera och bygga hållbart måste vi fråga barn om deras tankar. Det gäller inte bara skolgårdar och lekplatser utan alla miljöer vi har gemensamt, säger Mania Teimouri.

Många kommuner gör barnkonsekvensanalyser för att fånga barnens perspektiv när staden planeras och byggs. Som stöd i det arbetet finns olika verktyg, bland annat har Göteborgs stad tagit fram en modell utformad som en matris med två axlar.

På den ena axeln finns aspekter som har betydelse för barn och ungas liv – sammanhållen stad, lek och lärande, vardagsliv, identitet och hälsa och säkerhet. Den andra axeln visar olika skalor i den fysiska miljön – från plats eller hus, via kvarter och stadsdel, till stad och region.

Matrisen skapar frågor som fungerar som stöd i planeringen. Hur utformas platsen för barnens behov när det gäller hälsa och säkerhet? Vilka funktioner behövs i stadsdelen för att barnens vardagsliv ska fungera så bra som möjligt?

– Jag har testat matrisen några gånger och tycker den är jättespännande. Men den görs ju med vuxna. Hur tänker vi när det gäller att fråga barn?

2015 startade Kultur i Väst ett projekt för att undersöka hur barn och unga kan involveras i planprocessernas barnkonsekvensanalyser. Tre kommuner – Göteborg, Vara och Ale – har medverkat med sammanlagt sex pilotprojekt där barn i olika åldrar deltagit. Pilotprojekten har haft sinsemellan olika karaktär, från utemiljön vid en fritidsgård till fördjupad översiktsplan av ett centrum.

– I början var utgångspunkten att anpassa matrisen så att övningarna kunde göras tillsammans med barn. Nu när pilotprojekten håller på att avslutas samlar jag in material: hur gjorde vi och hur blev det? Och då har frågan blivit mer komplex, säger Mania Teimouri.

Det hon vill komma åt är frågor om relevans och förväntningar.

– Beställaren, i de här fallen planerare och arkitekter, behöver fundera över vilket resultat de förväntar sig, och var i processen barnen har tillfrågats. Arkitekturpedagogerna måste reflektera kring mötet med barnen, och om de verkligen kunnat leverera det som beställaren förväntar sig. Och vad händer om det kommer fram saker som planeraren inte visste – hur kommer det påverka resultatet?

Även om det finns en önskan om att täcka så många aspekter som möjligt, är det viktigt att kunna precisera vilka frågor som är relevanta att ställa till barn och unga – och när i processen det ska göras.

– För mig är det viktigt att materialet från pilotprojekten används för att utveckla en metod som stärker och tydliggör arkitekturpedagogernas roll, både i mötet med barnen och i mötet med beställaren, säger Mania Teimouri.

Hon har funderat på skillnaden mellan nätverkets arkitekturpedagoger och de konsulter som anlitas för att ta hand om dialogprocesser med barn och unga. Den springande punkten är fördjupning.

–  Vi träffar barnen flera gånger och jobbar med olika uttryckssätt. Och lärande står i fokus. Vi lär, men barnen lär också. Det handlar inte bara om att fråga barnen och sedan lämna över ett material, säger hon.

Även om arkitekturpedagogiken står stadigt på sina två ben – arkitektur och lärande respektive arkitektur och demokrati – hoppas Mania Teimouri kunna utveckla ett tredje: Arkitektur och upplevelse.

– Arkitektur som konstart är lite svårare att komma åt. Men vi har haft ett samarbetsprojekt där en dansare och en arkitekt tillsammans med eleverna undersökt kropp och rum. Det är spännande att se hur olika kulturuttryck hänger ihop.

 

Så involveras unga

Mania Teimouri ger råd till arkitekter som vill involvera barn och unga i planeringsprocessen:

  • Varför? Tänk igenom och formulera syftet ordentligt innan deltagarna involveras.
  • Representation. Barn är ingen homogen grupp. De har olika åldrar, kön, kulturell identitet och funktionsförmågor. De har olika intressen. Fundera över vilka barn som deltar och hur det påverkar resultatet.
  • Var tydlig. Berätta för barnen varför de deltar, vad som förväntas av dem och vad det hela ska leda till. Frågeställningarna måste vara relevanta för barnen och röra deras vardag och liv. Problematisera och fundera tillsammans med barnen.
  • Återkoppla! Ha en diskussion med deltagarna på slutet – det här fick vi in och så här har vi tänkt. Är vi på rätt väg?
  • Gör mottagaren synlig. Glöm inte bort att synliggöra barnens arbete i resultatet. Exempelvis genom en utställning eller att alla tillsammans lämnar över rapporten till beställaren.
  • Bäst före-datum. Använd materialet med varsamhet, tänk igenom hur länge barnens röster är giltiga. Det är svårt att stå för citat och skisser som plockats fram efter flera år.

 

Mer att läsa