Debatt

”Orimligt att låta bilarna få mätbart utrymme, men inte barnen”

18 maj 2016

Det är orimligt att vi har regler för hur stora ytor bilar behöver, men inte för barns utemiljöer, skriver Rickard Nygren.

Annons
Annons

Stockholms biträdande stadsdirektör Ingela Lindh säger i Arkitekten 12/2015 att det är ”direkt olämpligt” att säkerställa barns tillgång till utemiljöer med till exempel riktlinjer för antal kvadratmeter per barn. Den urbana staden tillåter inte en ytnorm för förskolegårdar, menar hon.

Det är förstås helt orimligt. Vi behöver ge våra barn den yta de förtjänar!

Vad är det som gör att vi helt oreflekterat accepterar p-normer som kräver en friyta på 15 kvadratmeter för en stillastående bil*, mitt inne i staden, medan redan 5 kvadratmeter gård för ett förskolebarn anses vara ett hot mot den urbana miljön?

Annons
Annons

Naturligtvis varierar förutsättningarna för förskole- och skolgårdar. Några ligger i anslutning till en skogsdunge och några ligger i tät kvartersstad. En del är varierade med inslag av växtlighet, medan andra endast erbjuder lekutrustning och markytor av fabricerat material.

Enbart ett ytmått räcker alltså inte för att beskriva kvaliteter. Men att något är svårt att mäta ska inte vara ett argument för att låta bli.

En gårdsyta kan förstås ha olika stort värde beroende på innehåll. Få innehållsrika och stimulerande kvadratmeter kan räcka längre för en ung människas vila/lek/rekreation än många monotona. Enbart ett ytmått räcker alltså inte för att beskriva kvaliteter. Men att något är svårt att mäta ska inte vara ett argument för att låta bli.

Jämför med p-tal. Parkeringsbehov varierar med bilinnehav, närhet till kollektivtrafik och minskar i områden där alltfler väljer att färdas med cykel. Trots att ”bristen” på parkeringsplats är högst subjektivt tillåter sig politiker i våra kommunfullmäktige ge plandirektiv med fasta siffervärden på detta område. Varför inte när det gäller barn?

Grönytefaktor är ett allt vanligare instrument i stadsplanering för att kvantifiera kvaliteter för efterfrågade värden som annars riskerar stå tillbaka vid tät exploatering. När den ”vanliga” horisontella ytan är begränsad tvingas man arbeta med andra element som skuggande träd och artrikedom för att uppnå samma ”betyg” som för en större enkel gräsyta.

På samma sätt måste man kunna utgå från ett grundvärde, en basnivå för vilken utomhusyta ett förskolebarn eller elev anses behöva. I täta miljöer, eller för skolor med högt elevantal, där marken är knapp kan man sedan kompensera en liten tomtyta med närhet till en park eller samutnyttjande med bostadsgård.

Annons
Annons

Redan nu finns riktvärden för vilken inomhusyta som krävs för förskole- respektive grundskoleverksamhet. Ett antal kvadratmeter per elev, som i sin tur blir en budgetpost. Ett pris per kvadratmeter som anger hur mycket vi tycker våra barns skolmiljö inomhus är värd. Det måste kunna fungera även för utsidan.

Vitsen med att kräva en ”ytnorm för barn” är varken att sätta dit redan hårt trängda planarkitekter eller att förse politiker med nya mål som kan vara svåra att nå. Vitsen är att ge större tyngd till värden som annars lätt får stå tillbaka.

Det är att fokusera på vilka staden först och främst är till för: människorna. Inte de stillastående bilarna.

* P-tal 0,7 per lägenhet motsvarar cirka 15 kvadratmeter.

Rickard Nygren  Arkitekt SAR/MSA, White arkitekter

Relaterade artiklar:

Kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Gå till nästa artikel