”När mätbarheten blir norm”

Mätbarhet hjälper oss i många hänseenden att bygga kloka och goda boende- och stadsmiljöer. Men i en samtid som upphöjer det mätbara till norm tvingas vi prioritera metoder som endast lyckas säkra vissa kvalitetsaspekter av exempelvis ljus, grönska, barnperspektiv och hälsa. Dessa värden är situationsbundna och låter sig därför inte fångas i generella mätbara definitioner.

Under temat Den mätbara staden har White i Malmö undersökt dessa frågeställningar i såväl internt utvecklingsarbete som under öppna frukostseminarier.

Vi har diskuterat hur våra möjligheter och vår förmåga att skapa en helhetsförståelse påverkas av att vi bryter ner varje önskvärd kvalitet i fasta, mätbara storheter. Och att vi inte sällan gör detta genom generella manualer och vägledningar.

Dessutom har vi studerat hur våra verktyg påverkar vårt yrkesutövande och förhållningsätt till tid, exakthet och effektivitet.

Det vi har kommit fram till är att vår samtids ensidiga fokus på mätbarhet skapar allt mindre utrymme för det som är essensen i vår profession; att i varje enskilt projekt väga olika förutsättningar och behov mot varandra för att nå fram till vad som är bäst i just den specifika situationen. Digitaliseringen och vår tids övertro på att alla värden går att bryta ned till manualer och riktlinjer har lett till att vi skapat ett ”kvalitetsarbete” som helt saknar utrymme för reflektion och analys, och för att prova, tveka och utveckla.

Vi är många som upplever oss tvingade att försöka omsätta svårfångade kvaliteter i mätbara storheter för att dessa inte ska gå helt förlorade. Avvägningar i projekten blir en kamp mellan siffror, där arkitekturens värden endast kan konkurrera med konstruktörens och ekonomens om vi hittar på sätt att kvantifiera och mäta dem. Det mänskliga, upplevda och estetiska låter sig inte fångas fullt ut i siffor och våra argument förlorar sin tyngd.

Detta är vår version av avprofessionalisering: Mätbarhetssamhället anser sig ha effektiviserat bort behovet av tid för arbetsmoment som filosofen och författaren Jonna Bornemark kallar för intellectusarbete; möjligheten och kunskapen att värdera, nyansera, analysera och använda vår yrkeserfarenhet – vårt professionella omdöme – för att förstå vad som krävs i en unik situation.

I höstas gästade Bornemark ett av våra frukostseminarier och hennes bok Det omätbaras renässans har varit en källa till inspiration och självrannsakan för oss.

”En överdriven, pedantisk rationalisering utgår från att allt går att stoppa in i ett antal färdiga boxar, men livet är rörligt, ständigt lite annorlunda och specifikt – och det är just denna känslighet inför det levande som omdömet har, men inte manualen”, skriver Jonna Bornemark.

Vi kan bara hålla med.

Vi har ”effektiviserat” vårt arbete till en nivå där det inte kan gå snabbare om vi samtidigt vill ha kvalitet: det går inte att kopiera standardlösningar när vi ska hantera komplexa utmaningar och situationer som vi aldrig ställts inför tidigare.

Istället för att hitta överlevnadsstrategier inom nuvarande mätfixerade system behöver vi som kår agera utifrån vår egen yrkeskunskap. Utan förståelse för nyttan och behovet av det så kallade intellectusarbetet kommer vi inte ha en chans att ta oss an de utmaningar vi befinner oss i, både som kår och som samhälle.