“Hög tid att utveckla nya boendeformer för äldre”

Risk för smitta och social distansering är i högsta grad rumsliga fenomen. Coronapandemin fick tidigt svåra konsekvenser när viruset spreds i särskilda boenden. Den pågående debatten lyfter bidragande orsaker som bristfällig tillgång till skyddsutrustning, personalens anställningsvillkor och tillgången till medicinsk vård men ingen har så här långt granskat den arkitektoniska utformningen av särskilda boenden. Det är en omsorgs- och boendemodell som i sin nuvarande form är mycket utsatt för virussmitta.

Den arkitektoniska utformningen och den kollektiva omsorgmodellen medför stora risker för smittoöverföring. Denna 24-timmars omsorgsform är förbehållen mycket gamla, multisjuka och svaga människor. Det gör särskilda boenden till miljöer som i hög grad är i riskzonen att drabbas av allvarliga konsekvenser vid epidemier. En vanlig vinterkräksjuka kan på kort tid slå ut praktiskt taget alla som bor i ett särskilt boende. Det finns anledning att begrunda vad en betydligt allvarligare virus som Corona kan åstadkomma i en sådan miljö.

Den gängse utformningen av särskilda boenden är små lägenheter och generösa gemensamma utrymmen. Detta stöds av Boverkets byggregler 3:228 som i stort sett har sett likadan ut sen 1994 strax efter ädelreformen sjösattes. Samtidigt är den en modell som går tillbaka till medeltiden i brittiska almshouse. Frågan är om det är en tillräckligt god lösning för 2000-talet? BBR tillåter flytt av kvadratmetrar från enskilda lägenheter till direkt angränsande gemensamma utrymmen. Den arkitektoniska utformningen förutsätter en kollektiv omsorgsmodell där äldre äter tillsammans, umgås och tillbringar tiden med gemensamma aktiviteter. Det är vackert tänkt och bäddar för en social gemenskap i livets sista tid. Den fungerar däremot betydligt sämre om man måste hålla de äldre åtskilda för att undvika smittorisk. Den arkitektoniska utformningen tillsammans med den kollektiva omsorgsmodellen gör det svårt att undvika måltider och aktiviteter i grupp och det är inte etiskt försvarbart om ens möjligt att isolera människor i lägenheter som ofta är under 35 kvadratmeter (BBR 2:224).

Det är därför hög tid att utveckla nya boendeformer för äldre. Där har arkitekter en uppgift. I detta arbete är det nödvändigt att se arkitektur och omsorg som en helhet. Det urbana sammanhanget är också en viktig parameter. Det finns redan nya boendeformer i vardande som öppnar möjligheter att utveckla hybrider och nya alternativ, till exempel trygghetsboende. När trygghetsboende föreslogs i äldreboendeutredningen Bo bra hela livet (SOU 2008:113) var det en bostadslösning för äldre som upplever osäkerhet och rädsla men som inte nödvändigtvis har stora omsorgsbehov. Trygghetsboendena erbjuder en komplett lägenhet med kök, vardagsrum och sovrum. Hyresgästen kan biståndsbedömdas och få hemtjänst där liksom i alla andra bostäder.

I något fall i Sverige har man prövat permanent omsorgspersonal i trygghetsboende. Bredden i omsorgsbehoven hos de boende kan öka genom att de med större omsorgsbehov också kan bo där. Det ökar attraktiviteten i modellen. Trygghetsboendet utgör då heller inte en lika inlåsande miljö med mycket svaga människor som det särskilda boendet. Om social distansering vore nödvändig är det möjligt i en vanlig lägenhet i trygghetsboende.

Vi måste söka efter alla orsaker till spridning av coronaviruset och där ingår också att utveckla omsorgs- och boendeformer som är mer robusta mot epidemier än det särskilda boendet och som skulle ge våra äldre betydligt säkrare och tryggare bostäder.